Sara Lidman
Sara Lidman (1923-2004) har hyllats som en förnyare av den svenska romankonsten. Hennes verk har översatts till många språk och tilldelats en lång rad litterära priser, däribland De Nios Stora Pris 1977 och Pilotpriset 1999. Mindre känt är att hon även skrev dramatik. I Aina och andra dramer samlas lejonparten av hennes dramatikergärning i samma volym.
På ett säreget sätt förenade Lidman samhälleligt engagemang med språklig och stilistisk medvetenhet, då hon aldrig ville erkänna några gränser mellan litteratur och politik. I ämnen och tilltal överlappar hennes verk varandra, oavsett om det rör sig om romaner, dramatik eller politiska artiklar; världens maktspel och orättvisor går ständigt igen i språkligt banbrytande rymder som gjorde Lidman till en av 1900-talets stora svenska (arbetar)författare.
Sara Lidman föddes i den lilla byn Missenträsk i Västerbottens inland och växte även upp där, på en mindre gård där hennes föräldrar var småbrukare. Hennes nära relation till litteraturen fick sin början vid ung ålder under en sanatorievistelse. Realexamen tog hon per korrespondens, avlade därefter även studentexamen som privatist efter två år på den s k studentfabriken Mariannelund och hade olika tillfälliga anställningar som servitris och vid postgirot innan hon påbörjade studier vid Uppsala universitet, som hon gick ut med filosofie kandidatexamen 1949. Dessförinnan hade hon också en period som teaterelev i Stockholm. Hon gifte sig med den 16 år äldre röntgenläkaren Hans Gösta Skarby men skilde sig snabbt, och helt andra kärlekar kom att göra större avtryck i hennes liv.
Lidmans debutroman Tjärdalen utkom 1953, slog ett försäljningsrekord som stod sig i decennier och har kallats en av 1900-talets mest lyskraftiga romandebuter. Redan i detta förstlingsverk fanns hennes karakteristiska poetiska språk, som förenar bibelprosa med dialektala uttryck och myndighetsretorik. Ställningen som nydanande språkkonstnär i den moderna svenska litteraturen fortsatte in i dramatiken, då hon 1954 fick debutera som dramatiker med Job Klockmakares dotter som blev en stor framgång på Göteborgs Stadsteater. Fler romaner och dramer följde, däribland succén Aina (1956) som spelades på både Göteborgs Stadsteater och Dramaten, även om inte alla dramaprojekten blev uppsatta och Lidman med åren utvecklade en ambivalent hållning till teatern.
Genom hela sitt liv uppvisade Lidman ett stort politiskt engagemang mot praktiskt taget alla orättvisor och missförhållanden, och hon skrev en stor mängd politiska och litterära essäer, tal och debattartiklar för vilka hon förblev omstridd. I det kalla krigets skugga, vid slutet av 1950-talet, aktiverade hon sig exempelvis i kampen mot svenskt atomvapen och fick uppmärksamhet som hon upplevde som kvävande. Hon bröt därför upp och begav sig år 1960 till Sydafrika där hon på nära håll upplevde apartheid-systemet och inspirerades till Sydafrikaromanen Jag och min son (1961), följd av Kenyaromanen Med fem diamanter (1964). Sitt första Vietnamtal höll hon hösten 1964 och efter ett besök i det av USA angripna Nordvietnam utkom Samtal i Hanoi (1966). Hon anses ha spelat en avgörande roll för att vända opinionen gällande Vietnamkriget, men angrep även exempelvis skogsbolagens skövlingar av Norrlands urskogar (bland annat i librettot Inga träd skall väcka dig från 1974), liksom Irakkriget under det tidiga 2000-talet.
Med freden i Vietnamkriget 1975 återvände Lidman till sina hemtrakter i Missenträsk och påbörjade sin stora Jernbanesvit om moderniseringen och koloniseringen av Norrland, som kom att inrymma sju av hennes totalt tretton romaner, med början i Din tjänare hör (1977) och hela vägen till Oskuldens minut (1999).
Sina sista levnadsår tillbringade Lidman i en författarbostad på Gammlia i Umeå. Hon begravdes i familjegraven på Österjörns kyrkogård och på gravstenen finns den för henne karakteristiska uppmaningen ”Lev!”.
Efter hennes bortgång har det döpts gator och konstverk efter henne (däribland glasväggen ”Lev!” i gång- och cykeltunneln under Umeå centralstation) och år 2021 öppnade Sara kulturhus i Skellefteå, ett av Europas högsta trähus.
Länkar
» Författaren Sara Lidmans arkiv
» Sara Lidman på Nordisk kvinnoliteraturhistoria
» Sara Lidman-sällskapet
» Svenskt kvinnobiografiskt lexikon
Lästips
Annelie Bränström-Öhman, ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom”: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken
Annelie Bränström-Öhman, Stilens munterhet: Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985
Lisa Grahn, Jernbanans mödrar: Moderskap och berättande i Sara Lidmans Jernbaneepos
Birgitta Holm, Sara Lidman – i liv och text
Levtrådar: ett och hundra år med Sara Lidman
Lina Sjöberg, Genesis och Jernet: ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser
