Erland Josephson
Erland Josephson (1923-2012) var en av våra mest mångsidiga kulturpersonligheter. Inte nog med att han fick världsrykte som skådespelare, verkade som film- och teaterregissör samt var chef för Dramaten – han etablerade sig även som författare och dramatiker.
Efter debuten med diktsamlingen Cirkel 1946 blev det en lång rad romaner, novell- och diktsamlingar samt självbiografiska anteckningar med skarpsinniga inblickar i hans skådespelarliv. Därtill skrev han drygt fyrtio pjäser för scen, TV och radio, däribland Sällskapslek (1956), Doktor Meyers sista dagar (1964), En talande tystnad (1984) och En natt i den svenska sommaren (1986). Författaren Josephson liknas ofta vid skådespelaren; en spirituell, kultiverad, språklig virtuos som med vass tunga levererar intellektuella kommentarer med viss ironisk kyla.
Som skådespelare blev han mest förknippad med Ingmar Bergmans verk – både på film och teater, där de två samarbetade i drygt sextio år – men han filmade även med en lång rad andra betydande regissörer som Liliana Cavani, Istvàn Szabo, Peter Greenaway, Theo Angelopoulos, Kjell Grede, Lars Molin, Gustaf Molander, Mai Zetterling, Suzanne Osten, Dusan Makavejev och inte minst Andrej Tarkovskij. Det var just samarbetet med Tarkovskij som låg till grund för En natt i den svenska sommaren.
Erland Josephson föddes in i en släkt som innehåller flera centralgestalter i svensk kulturhistoria, exempelvis teaterchefen och regissören Ludvig Josephson och dennes brorson, konstnären Ernst Josephson. Josephsons far Gunnar ägde och drev Sandbergs bokhandel på Sturegatan i Stockholm, och hans farbror Ragnar Josephson var konsthistoriker, dramatiker och chef för Dramaten 1948-1951 – en post som Josephson själv skulle inneha 15 år senare. Josephson fick ingen formell skådespelarutbildning utan skolade sig som amatörskådespelare vid Stockholms Studentteater. Därifrån följde han i Bergmans fotspår till först Helsingborgs Stadsteater och sedan Göteborgs Stadsteater. Parallellt med de första stegen på skådespelarbanan debuterade han som författare, först med dikt- och novellsamlingar men inom kort också med romaner. 1956 fick han anställning på Dramaten, där han kom att förbli resten av sin karriär och gjorde ett sjuttiotal roller.
När vännen Bergman 1966 slutade som Dramaten-chef tog Josephson över och förblev på posten till 1975, trots en stark debatt inom och utom huset om nationalscenen och dess borgerliga traditioners vara eller icke vara. Sitt internationella genombrott som skådespelare fick han i och med rollen som Johan i Scener ur ett äktenskap (1973) – en roll han återvände till 30 år senare, i Bergmans sista TV-film Saraband (2003). Framgångarna med Bergman, som gjorde Josephson till en av Sveriges mest kända skådespelare utomlands, ledde till en internationell film- och teaterkarriär med början som Nietzche i Liliana Cavanis Bortom gott och ont (1977). Samtidigt valde han att på hemmaplan skriva, regissera och spela huvudrollen i en egen långfilm, Marmeladupproret (1980). I slutet av 1980-talet spelade han även Gajev i Peter Brooks uppsättning av Körsbärsträdgården i New York och belönades med en Obie 1987/88. Denna uppsättning gick sedan på turné i Sovjetunionen och Japan, en turné som han skildrat i den underhållande boken Rollen (1989).
Trots ålder och sjukdom var han aktiv som skådespelare och författare högt upp i åren och utgjorde bland annat fokus för flera dokumentärfilmer, exempelvis Alexander Barrys avslutande del i dennes dokumentärtrilogi om och framför allt med Josephson, Lointain secret (2006), Ulf Peter Hallbergs och Torben Skjødt Jensens Spelar du ikväll? (2006) samt Tom Alandhs Scener ur ett vardagsliv (2009).
Länkar
» Dramaten – Rollboken
» Ingmar Bergman Face to Face
» Internet Movie Database
» Svensk Filmdatabas
» Sveriges Radio – Arkiv för Sommarpratare
Lästips
Crister Enander, Erland Josephson jagas ständigt av egna demoner (i Tidningen Boken 1996:10:1)
