av William Shakespeare
När William Shakespeare dog i Stratford 1616 hade arton av hans pjäser kommit ut i tryck, vilket var unikt många för en dramatiker på den tiden. Idag, när hans pjäser spelas mer än någonsin på världens teatrar, är många forskare överens om att Shakespeare avsåg att hans pjäser både skulle kunna spelas på scenen och avnjutas genom enskild läsning.
I denna volym presenteras två av Shakespeares mäktigaste tragedier i nyöversättning av Jan Ristarp:
Kung Lear – om en åldrad och egenkär regent som begår ett ödesdigert misstag när han överlåter sitt rike åt två otacksamma döttrar och förskjuter den tredje.
Antonius och Kleopatra – om maktkamp och inbördesstrider i Romarriket och den undergångsdömda kärleken mellan de historiska titelpersonerna.
Teatervetaren Kent Hägglund skriver i efterordet till boken:
”Varför gör man då nya översättningar av Shakespeares pjäser? Jo, för att språket lever och förändras hela tiden. Ord blir föråldrade eller får en ny betydelse. Sättet att formulera sig förändras, anspelningar får en annan innebörd. Såväl Carl August Hagberg som Göran O. Eriksson betonade noga att deras versioner var tidsbundna och skulle komma att ersättas av nya. [—] I Sverige framfördes Kung Lear första gången 1847, Antonius och Kleopatra 1881. Bägge tragedierna hör till de minst spelade Shakespearepjäserna här fram till slutet av 1960-talet. [—] Kanhända har tiden hunnit ifatt Antonius och Kleopatra nu, den har aldrig spelats så flitigt i engelskspråkiga länder som under de senaste decennierna”.
Jan Ristarp intervjuas i SVT:s Kulturnyheterna med anledning av den nya Shakespeareöversättningen:
