Jo Ellen Bogart

Jo Ellen Bogart (f. 1945) är en amerikansk-kanadensisk barnboksförfattare som sedan debuten hört till de tongivande rösterna i Kanada. Hon har gett ut ett trettiotal böcker, varav flera belönats med priser och även översatts till andra språk. Anton och stenfiguren är den första av hennes böcker som ges ut på svenska.

Bogarts barnböcker har en stor spännvidd, från poesi och bilderböcker till biografier, facklitteratur och lättläst för nybörjarläsning, men en gemensam nämnare är att de alla syftar till att öppna läsarens sinnen och inbjuder till nya världar och idéer. I inte minst bilderböckerna är känslorna en viktig faktor.

Jo Ellen Bogart föddes i Houston, den största staden i den amerikanska delstaten Texas, men tillbringade sina sex första levnadsår på landet. Hon var äldst i en barnaskara på fyra, och fem år äldre än nästa syskon. I Daniel’s Dog (1990) har hon skrivit om känslan att som barn plötsligt behöva konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet. När hon var liten hyste hon inga författardrömmar utan brukar säga att hon hade en vanlig barndom på landet med hönor och hund, som tidigt väckte hennes närhet till djur och växter. Då det inte fanns så många andra barn runtomkring, spenderade hon mycket tid på egen hand och har i efterhand tänkt att det kanske var det som fick henne att tänka mer – något som kan vara en viktig grund för blivande författare. Hon hade en buske som hon brukade gömma sig i och bara tänka. Avsaknaden av andra barn fick henne att längta efter skolan. Hennes mor var lärare och hennes far arbetade på ett telefonbolag som flyttade runt familjen ungefär vart tredje år. Som följd av det kom Bogart under skolåren att bli ett förortsbarn i Texas tre största städer. Hon gick låg- och mellanstadiet i Houston och San Antonio, högstadiet i Dallas och Houston, och gymnasiet (high school) i Houston.

Efter gymnasiet studerade Bogart vid University of Texas i Austin och tog grundlärarexamen 1967, som hon sedermera följde upp med en examen i psykologi. Däremellan reste hon mycket med sin zoolog till make, i sydamerikanska länder som Peru, Argentina och Brasilien, och har sagt att det på många sätt var en ögonöppnare. Efter fyra år i norra Louisiana, där även parets första barn föddes, fick maken ett jobberbjudande i sitt hemland Kanada. 1975 gick flyttlasset till Ontario och Guelph, en liten stad som är känd för sina många barnboksförfattare. Det dröjde inte länge förrän även Bogart började skriva och publicera texter i olika sammanhang, även om de bilderböcker hon då skrev – och som hon upprepade gånger beskrivit som sina hjärteprojekt – inte blev utgivna förrän långt senare.
Bogart debuterade som författare med Dylan’s Lullaby (1988), som följdes av Malcolm’s Runaway Soap (1988) som egentligen hade skrivits innan. Det gäller för många av hennes böcker, som egentligen skrivits många år tidigare. När parets andra barn började skolan började Bogart att vikariera som lärare, men har aldrig heltidsarbetat som det utan alltid prioriterat hemmet, naturen och skrivandet. Bland hennes många barnböcker kan prisbelönta Gifts (1994) och Jeremiah Learns to Read (1997) nämnas. Idén till den sistnämnda kom ur ett samtal med vännen Robert Munsch, där denne berättade att han i Inuvik träffat en gammal man som höll på att lära sig att läsa. En annan hyllad bok av Bogart var The White Cat and the Monk (2016) som bygger på en 800-talsdikt av en irländsk munk och beskriver relationen till en katt.

Anton och stenfiguren föddes som en tankeprocess under en lång bilfärd och blommade upp i mötet med illustratören Maja Kastelic, som bland annat föreslog att handlingen skulle vara mer tidlös och utspelas i en tid före elektronik och digital kommunikation. Det ovanliga med att endast stå för berättelsen i en silentbook var att Bogart endast kunde ge Kastelic en lång lista med scenbeskrivningar. Bogart kände sig lyckligt lottad som hade haft möjlighet att besöka Notre-Dame innan 2019 års brand. Själva boken tillkom under Covid-19-pandemin, då Kastelic inte hade möjlighet att besöka Paris.

Bogart tycker mycket om att vara ute i skolor och träffa sina läsare. Bland de ämnen som då ofta förs på tal är husdjur, för hon har många sådana – just för tillfället en hund, en kungspyton, en sköldpadda och mängder av fiskar i en damm på bakgården som hon om vintrarna flyttar till sin källare där de istället får hålla uppsikt över tvättstugan. Särskilt hennes förkärlek för reptiler brukar leda till en kö av uppräckta händer, likaså att hon genom åren haft andra spännande husdjur, alltifrån vanliga sådana som hamstrar, marsvin, ökenråttor och kaniner, till alltmer exotiska som jordekorrar, sköldpaddor, olika slags grodor och inte minst en näsbjörn vid namn Clyde (som dock oturligt nog åt upp en av Bogarts sköldpaddor).

Hon gillar att leka med rim och rytm, och har också skrivit många sångtexter för barn (flera av dem i samarbete med Eddie Douglas, som även framförde dem), därtill sysslat med måleri samt digital bearbetning av fotografier. En annan närmast ofrånkomlig favoritsysselsättning är att springa på författarkollegor i hemstadens närbutik. Bogart har även i olika sammanhang beskrivit sig som en samlare men inte av traditionella souvenirer utan av natur; när hon reser någonstans följer det alltid med små stenar och snäckskal hem, som för henne rymmer berättelser. Detta då hela livet är fullt av berättelser.

Länkar

» Jo Ellen Bogarts hemsida
» Jo Ellen Bogarts Instagram-konto
» CM: Canadian Review of Material – Intervju med Jo Ellen Bogart
» Jo Ellen Bogart samtalar med Maja Kastelic om ”Anton och stenfiguren”