Friedrich Schiller

Friedrich Schiller (1759–1805) har hyllats som en av de främsta förnyarna av den tyska dramatiken och poesin. Han var även en betydande filosof, historiker och estetiker. Bland hans mest kända verk finns dramat Maria Stuart.

På ett säreget sätt förenade Schiller samhälleligt engagemang med språklig och stilistisk medvetenhet, då han aldrig ville erkänna några gränser mellan litteratur och politik. I ämnen och tilltal överlappar hans verk varandra, oavsett om det rör sig om dramer, poesi eller filosofiska essäer; världens maktspel och orättvisor går ständigt igen i Schillers språkrymder som gjorde avtryck i den tyska upplysningseran.

Friedrich Schiller föddes i den lilla staden Marbach am Neckar strax norr om Stuttgart i Württemberg och växte även upp där, som enda son i en borgerlig protestantisk flerbarnsfamilj där hans far var officer och arméläkare. Hans nära relation till litteraturen fick sin början vid ung ålder, till en början genom bibelstudier men med tiden blev han influerad av författare som Friedrich Gottlieb Klopstock, Jean-Jacques Rousseau och inte minst William Shakespeare. Till en början hade ”Fritz”, som han kallades, en ambition att bli präst men hertig Karl Eugen såg till att Schiller började studera vid hertigens egen Karlsschule, där han först läste juridik och sedan medicin, och avlade läkarexamen 1780. Under större delen av sitt korta liv led han av sjukdomar som han försökte bota själv, men han tjänstgjorde även som regementsläkare i Stuttgart och hade olika tillfälliga roller innan han flydde från Württemberg på grund av censur. Han gifte sig med Charlotte von Lengefeld 1790, en relation som kom att prägla hans liv djupt och bland annat ledde till fyra barn, likaså blev hans vänskap med den tio år äldre Johann Wolfgang von Goethe en av litteraturhistoriens mest fruktbara samarbeten.

Schillers debutdikt publicerades 1776 i Schwäbisches Magazin von gelehrten Sachen, men hans stora genombrott kom med dramat Rövarna (1781), som efter premiären i Mannheim 1782 kom att kallas en av upplysningstidens mest explosiva teaterdebuter. Redan i detta förstlingsverk fanns hans karakteristiska poetiska språk, som förenar frihetspatos med blankvers och sturm-und-drang-element. Ställningen som nydanande språkkonstnär i den moderna tyska litteraturen fortsatte fler dramer och dikter, däribland succén Kärlek och politik (1784) som spelades på teatrar runt om i Tyskland. 1784 skrev han den kulturpolitiska essän Teatern betraktad som moralisk institution – ett fantastiskt manifest för scenkonsten. Alla Schillers dramer blev dock inte uppsatta och med åren utvecklade han en mer ambivalent hållning till teaterns praktik.

Genom hela sitt liv uppvisade Schiller ett stort politiskt engagemang mot praktiskt taget alla orättvisor och missförhållanden, och han skrev en stor mängd filosofiska och litterära essäer, tal och debattartiklar för vilka han förblev omstridd. I upplysningens och Franska revolutionens skugga, vid slutet av 1780-talet, aktiverade han sig exempelvis i kampen mot tyranni och hyckleri, och fick uppmärksamhet som han upplevde som kvävande. Han bröt därför upp och begav sig år 1787 till Weimar, där han på nära håll upplevde den intellektuella miljön och inspirerades till dramat Don Carlos (1787), följt av estetiska brev som utgavs 1795. Schillers dikt Ode till glädjen (1785) blev en hymn för frihet och enhet, senare tonsatt av Beethoven som avslutning på dennes nionde symfoni och från och med 1972 den officiella Europahymnen. Schiller anses ha spelat en avgörande roll för att vända opinionen gällande frihetsideal, men han kunde även angripa exempelvis aristokratins lyx eller för den delen Napoleons kejsardöme under det tidiga 1800-talet. Under en tid var han även professor i historia vid Jenas universitet.

Med samarbetet med Goethe från 1794 återvände Schiller i Weimar till sina dramatiska rötter och påbörjade sin stora klassiska period, som kom att inrymma flera av hans totalt nio fullbordade dramer, med början i Wallenstein-trilogin (1798–1799), följt av Maria Stuart (1800) och hela vägen till Wilhelm Tell (1804). 1802 blev han adlad av kejsaren, varför hans namn ibland även skrivs ”von Schiller”.

Weimar blev platsen där Schiller kom att tillbringa sina sista levnadsår, plågad som han var av tuberkulos sedan 1791. Han begravdes i en massgrav på Jacobsfriedhof i Weimar, eftersom hans familj inte hade råd med en privat gravplats – men därefter går historierna isär om vad som hänt med hans kvarlevor, och även om han formellt sett flyttats till en ny gravplats i Weimars Fürstengruft (furstegraven) och begravts bredvid vännen Goethe, är det en tom kista som står där, mer som en symbolisk plats och ett minnesmärke för att hedra Schillers minne. Hans eftermäle fortsätter emellertid att göra avtryck. På 1960-talet döptes asteroiden 3079 Schiller efter honom, och Schillers verk översätts och läses och pjäser spelas världen över, inte minst i Sverige.

Länkar

» Projekt Gutenberg
» Gustav Strandberg, Kim West & Josefine Wikström (red.), Autonomins sken: Om Kalliasbreven och frågan om estetikens politik hos Friedrich Schiller

Lästips

Paul E. Kerry (red.), Friedrich Schiller: Playwright, Poet, Philosopher, Historian
Carl Roos, Friedrich von Schiller