Titel: Leguanens natt
  Författare: Tennessee Williams
  Översättare: Lisa Carlehed,
  Mattias Lindholm
  Antal sidor: 138
  Höjd: 19 cm
  Bindning: Häftad
  Originaltitel: The Night of the Iguana
  ISBN: 978-91-976201-1-4
  Utgivning: 200611
  Genre: Dramatik

  Definitivt slut
 

Pressmaterial

» Högupplöst omslagsbild

Leguanens natt

Tennessee Williams

I skuggan av andra världskriget, utspelas en kamp mellan kropp och själ på en djungelbeväxt bergstopp i Mexiko. Reseledaren Larry Shannon har övergivit sin grupp och håller på att bryta ihop. Under en natt följer vi hans sista försök att försonas med sig själv och sina idéer, där två kvinnor förkroppsligar hans kamp – den sexgalna änkan Maxine och den eteriska och tidlösa Hannah.

När Leguanens natt tillkom, stod Tennessee Williams (1911-1983) på toppen av sin konstnärsbana. Efter 1940- och 1950-talets succéer The Glass Menagerie (1945; "Glasmenageriet”), A Streetcar Named Desire (1947; "Linje lusta") och Cat on a Hot Tin Roof (1955; "Katt på hett plåttak"), varav de två senare förärade honom Pulitzerpriset, var förväntningarna höga på nästa opus av tidens främsta amerikanske dramatiker – The Night of the Iguana (1961; ”Leguanens natt”). 45 år efter succépremiären på Broadway ges nu Leguanens natt för första gången ut på svenska.

Översättaren Lisa Carlehed skriver i förordet till boken:
”Det är svårt att inte fastna för pjäsens underbara absurda universum, där allt blandas och nästan blir kitschigt; djungelns grönska och fuktighet som bildar bakgrund, den slitna verandan, den sexgalna hotellföreståndarinnan, den avstängde prästen som tagit anställning som guide och antastar småflickor, den eteriska och tidlösa Hannah och hennes 97-årige poet till morfar, den tyska familjen Fahrenkopf som går runt halvnakna och sjunger nazistsånger, Pedro och Pancho som bara kan spanska och en busslast med kvinnor från ett baptistiskt flickinternat i Texas. Det är en atmosfärrik blandning som Williams har satt samman i denna långa, svettiga, poetiska pjäs som oväntat blev den sista i raden av Williams-framgångar hos såväl kritiker som publik.”